Vårt sommarställe på Vindö i Stockholms skärgård har en stor plan gräsmatta på sjösidan som går ända ned till vattnet. Ett kärt tillhåll har den blivit för traktens alla Kanadagäss.

De första klev i land där en vårdag för sådär tio år sedan. Ett stiligt par som vaggade runt och nöp lite gräs och vilade i solen. De försvann så småningom men återvände efter några veckor, nu med fyra duniga gässlingar – ack så söta.

Året därpå hade vi plötsligt fyra par med tjugo ungar. Hela sommaren gonade de sig på gräsmattan, nöp väldigt mycket gräs och vilade i solen. Och bajsade något alldeles kopiöst.

Bara några år senare kunde vi räkna in fyrtio gäss i olika storlekar. Vår gräsmatta började kännas som Stora Karlsö och nedskräpningen var oändlig.

Min hustru springer ofta ned med flaxande armar, ylande som en tysk Stuka-bombare under andra världskriget. Gässen iakttar detta spektakel med viss skepsis men makar sig ändå ned i vattnet och simmar iväg. En kvart senare är de tillbaka.

Själv brukar jag kasta kottar och grus på dem. Samma resultat. (…)

Men tidsomställningen har även andra, mer existentiella aspekter.

Den där timmen mellan två och tre försvann ju bara i våras, den ägde aldrig rum, existerade helt enkelt inte. Den blev till ett svart hål som uppslukade allt och alla (inklusive de nyss framsatta grillarna) under sina sextio minuter. Och vi alla befann oss då ingenstans. Allt som hände under den där timmen hände i själva verket inte alls då, utan först mellan tre och fyra.

Och om man tänker efter, mellan tre och fyra skulle ju sen helt andra saker hända, om det inte var för tidsomställningen. Saker som inte alls borde ha inträffat mellan två och tre utan just mellan tre och fyra som det var tänkt.

Så när händer egentligen vad? (…)

En sommarlördag 1949 kom han och bandet för att spela på Vindö dansbana nere vid kanten av södra Vämlingen. Från scenen fick han plötsligt syn på en söt ung flicka som dansade nedanför. Hon hade långa gyllene lockar och en figur som en Hollywood-stjärna. Lennart kunde knappt slita blicken från denna undersköna varelse.

Hon skulle visa sig vara Britt-Marie Söderman, dotter till Ivar och Gerda, Källtorps ägare på den tiden.

Ljuv musik uppstod rätt snart mellan Lennart och Britt-Marie, och de gifte sig året därpå. Kanske inte helt självklart, kan man tycka.

Britt-Marie var en strålande vacker ung kvinna, utåtriktad och sprudlande glad. Lennart däremot var kortvuxen och magerlagd med smala sluttande axlar. Han hade tättsittande ögon, lite för stora tänder och var tunnhårig redan då. Med sitt gnäggande skratt och för det mesta trumpna sätt var han ingen drömprins direkt. (…)

Hemma i köket förvarade han alltid runt tio flaskor Renat. Han visste nämligen att många av hans grannar i byn ofta fick torrt just när Systemet i Piteå var stängt – typ kvällar och lördagar.

Då kunde de låna av Knut. Alltså inte köpa, utan just låna.

När de kom hem till honom i detta syfte hade Knut hällt över ca tio centiliter av brännvinet i en annan, egen flaska. Låntagaren fick alltså 65 centiliter med sig hem – men förväntades återlämna en full flaska.

Sådan var låneräntan i Knuts brännvinsbank.

Eftersom Knut själv drack rätt måttligt räckte räntan mer än väl till hans egen konsumtion. Och hans brännvinskapital ökade sakta men säkert.

Mannen satt djupt nedsjunken i en fåtölj, naken sånär som på vita bomullskalsonger av amerikansk boxertyp. Kvinnan låg på sängen, också naken men delvis skyld av lakanen. Bägge såg tomt framför sig. Ingen av dem sa något. Hon tände en cigarett och röken hon blåste ut fångades av det sneda ljuset från fönstret.

Det var på våren 1955. Han var 39 år, hon 33.

De hade mötts hösten innan. Han hade nyligen utsetts till ordförande för SITA, flygbolagens gemensamma organisation för att samordna sina globala kommunikationsbehov. Huvudkonto-ret låg i Paris och hon hade blivit hans assistent. Hon var fransyska, han norrman bosatt i Sverige.

Nu hade de älskat med varandra för första gången. De hade ätit middag kvällen innan på en undanskymd restaurang, och han kände redan där att det kanske inte riktigt var vad han borde göra.

När de reste sig efter middagen gick hon fram till honom och kysste honom. Därefter tog de en taxi hem till henne på Rue Lazare, under tystnad. Hon höll honom hårt i handen hela vägen, som för att försäkra honom att allt var okej. (…)